Den yngsta har en mycket stark tilltro till sin egen förmåga. Ofta släcks dock förhoppningarna snabbt när verkligheten kommer ikapp. I helgen var vi, far och son, i Åre för att premiäråka skidor. Bland annat. Vi hyrde skidor, tog skidbussen till Rödkullen, ett barnvänligt område. Sonen full av tillförsikt. Jag moderator.
Självklart anser sonen att handskar är för veklingar och efter en lång kamp går jag med på att han får slippa fram till dess att vi ska sätta på skidorna. Naturligtvis ramlar han i snön och kör ner båda händerna djupt i det blöta. Storstadsbarnet tjuter och skriker att han har ändrat sig och alls inte vill åka skidor. Något som jag tycket är lite besvärligt eftersom det är målet med vår fyradagarsresa.
Men han ändrar sig igen när han ser liftarna. Nu kastar han på sig pjäxorna, knäpper dom, listar snabbt ut hur man får på sig skidorna och stakar iväg. Utan mig. Jag har knappt fått fram skidorna. Som tur är lutar marken upp mot liften, så sonen kommer tillbaka glidande och landar i en hög framför mina fötter.
Efter mycket lockande och pockande lyckas vi i alla fall ha en bra skiddag. Och sonen lyckas lära sig grunderna i backen. Och även att man ska akta sig för branta diken fulla av djupsnö. Det är lätt att ramla och hamna med huvudet ner i snön när man har pjäxor på fötterna.
Men det finns mycket att göra nuförtiden i fjällen. Man kan spela minigolf. Och då kan man lätt nå fantastiska resultat om man fullständigt struntar i reglerna och tillåter sig likt en ishockeyspelare föra bollen framför sig istället för att slå bollen. Och sedan högt deklarera att man lyckats få i bollen på ett slag. Han vann således alla hål överlägset. När sedan boll och klubba ska återlämnas, varför ha tråkigt. Det är ju bättre att kasta bollen till skålen på bardisken istället för att lägga den där. Sedan är det bara otur att kastet blir aningen långt och hamnar bakom bardisken. Jag lyssnar efter glaskross eller halkande personal. Men där har vi tur.
Man kan också spela bowling. Jag försöker förklara att det kan vara svårt och tungt för en femåring att spela bowling, men blir avfärdad med orden "JAG VET HUR MAN SPELAR BOWLING". Med en specialutvecklad teknik lyckas han efter ett tag få klotet att i sakta mak rulla i ungefärlig riktning mot käglorna. I nio av tio fall hamnar klotet i rännan och sonen kastar sig på maken, slår händerna i golvet, tittar misströstande på det dumma klotet, rullar runt och låter. Men ibland lyser lyckans stjärna mot honom och klotet rullar sakta, sakta,sakta och slår ner ett par käglor. Sonen jublar som om han vunnit VM.
Man ska akta sig för att vända ryggen till på skidsemester. I bowlinghallen ska jag bara ta en bild. Sonen har då sprungit fram till käglorna för att se hur det hela fungerar när det byts ut. Jag får springa efter. Vid skidbussen ska jag bara ta av skidorna från stället. När jag vänder mig om har sonen lagt sig för att sova vid vägkanten. När vi äter lunch, går jag på toaletten. När jag kommer tillbaka är han borta. Jag hittar honom under bordet där han har gjort en mysig koja.
Roligast tror jag han hade när han fick vara i lekrummen tillsammans med jämnåriga en förmiddag. Men what a heck.
