Eftersom jag inte litar på läkare. Och ännu mindre på allmänläkare, ville jag inte gå till vem som helst. Jag beslöt mig för att uppsöka en specialist. Jag slog upp invärtesmedicinare och hittade en på Odengatan som såg bra ut. Jag gick dit och borde redan i väntrummet anat oråd. Där, i ett möblemang från 1800-talets början, häckade ett stort antal patienter från samma århundrade.
Till slut kom jag in till doktorn. En man närmare nittio än åttio. Trots betryggande många diplom på väggarna, blev jag väldigt bekymrad för han såg knappt handen framför sig. Han gjorde i alla fall en undersökning och log brett när han var klar. Jag skulle komma tillbaka dagen efter för en mer omfattande undersökning och då skulle jag först äta Mariekex och saft (eller nått sånt, jag kommer inte riktigt ihåg). Jag gick hem skräckslagen och kände mig väldigt obehaglig till mods inför kommande dags undersökning. Min fru tyckte förberedelserna lät märkliga och beslöt sig för att försöka leta upp mer information.
Hon hittade informationen. Den löd (ungefär): Förr gjordes gastronomi-undersökning genom att en grov slang fördes ner genom matstrupen. Ofta ombads patienten att äta Mariekex och dricka saft (eller vad det nu var) för att underlätta
o s v....
Jag tänkte på läkarens leende. Han hade förmodligen inte fått göra denna undersökning på många, många år. Jag tänkte på läkarens ålder, på hans svaga syn, på hans gamla patienter, på att mitt liv fortfarande gick att rädda.
Jag tvingade min fru att ringa doktorn och utge sig för att vara min sekreterare. Jag lät hälsa att jag varit tvungen att brådskande bege mig utomlands och lovade återkomma när jag kom hem igen.
Jag hörde aldrig av mig. Inte mitt befarade magsår heller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar