Prickskytte

I går åkte jag och femåringen kälke i Hagaparken. Det vill säga han åkte och jag drog. Efter att ha skällt ut mig, backen och kälken för att det gick för långsamt började han trickåka. Det vill säga svänga hit och dit, hoppa i kälken för att få bättre fart och så vidare. Han blev nöjdare.

Vid åk nio ungefär började han bli varm i kläderna. Jag står högst upp i backen och ser honom susa ner. Just då var det väldigt tomt i backen. Utom i mitten där en pappa och en liten flicka håller till. Det finns mil av fritt åkutrymme på båda sidorna.

Jag ser min son svänga än hit, än dit för att sedan ta en spikrak kurs mot flickan och pappan. Jag tänker att nu svänger han snart. Att måste han åka så nära. Han klipper dom klockrent och flickan far i väg, hamnar i snön och börjar gråta. Min son klarar sig kvar på kälken och åker vidare. Jag rusar ner och försöker be om ursäkt. Jag frågar sonen varför han inte svängde. Han pekar på mössan som åkt ner över halva ansiktet och säger: " Jag kunde bara se rakt ner i marken".

På hemvägen märker jag att folk ler när de ser oss. Jag tittar bakåt. Ibland ligger min son med fötterna på styret och ansiktet ner över kälkens akter. Ibland sitter han bara baklänges. Ibland på sidan. När vi kommer upp till bron över trafikleden, ser jag plötsligt att han lagt sig ner på de snöiga barnvagnsspåren och åker kana. Själv går jag bara och drar och drar i snön. Jag tröstar mig med att det nog är bra träning.