Älskade byråkrat

Min äldste son sitter i rullstol, eftersom han har en muskelsjukdom. Det finns många jobbiga situationer med det. Allra mest för honom så klart. För hans föräldrar är det ibland väldigt  frustrerande med alla byråkratkontakter vars livsuppgift tycks vara att förhala och krångla. Denna följetong utspelade sig nyligen.

Föräldrar kommer på att det kan vara bra att sonen har möjlighet till skolskjuts dom dagar det är snökaos. Det kan man få, det vet vi.

Kommun svarar att dom vill ha ett läkarintyg.

Föräldrar svarar att det har de redan fått tidigare.

Kommun svarar att dom vill ha ett nytt, som gäller den här saken (Det vill dom alltid).

Föräldrar skaffar ett nytt intyg som säger att sonen har den sjukdom som sonen har.

Kommunen säger att det måste måste stå att inte går att köra rullstol i snökaos.

Föräldrar undrar försiktigt om verkligen läkare vet hur hjul uppträder i snö och om det inte borde vara Vägverket eller sakkunnig inom friktionsområdet som är rätt instans.

Kommun säger surt att de vill se ett intyg från en neurolog.

Föräldrar jagar sons neurolog (svårfångad) som undrar vad kommun sysslar med, men skriver snällt på.

Kommun godkänner givetvis ansökan. Men ger naturligtvis fan i att berätta för föräldrar hur man bokar skolskjuts. Kommun skickar istället informationen till skolans rektor.

Skolans rektor undrar om han måste stiga upp varje morgon och göra en bedömning om son behöver skolskjuts eller inte. Rektor aningen bekymrad då han inte bor inne i stan  och förhållanden kan skifta.

Tack och lov för gråväder.